Estetiken är etikens moder
Fotomontage visar vindkraftverken i förhållande till kända byggnader

Tyvärr är fotomontaget inte med för närvarande, men det kanske kommer

2005-09-29 00:01
KULTUR
 

Utifrån solens bana samt ett par välkända byggnader längs vår kust har jag tagit fram tre fotomontage som illustrerar hur de omdiskuterade vindkraftverken ihavet förhåller sig till den halländska topografin.

Dessa exempel ger en mer exakt uppfattning, i jämförelse med de illustrationer som företrädarna för vindkraftverken tagit fram.

Det var dock inte så enkelt att finna några höga byggnader längs kusten. De jag fann var lokaliserade till städerna. Silon i Falkenberg, 64 meter hög, och Trade Center i Halmstad, 74 meter högt. Med andra ord cirka 100 meter lägre än de planerade vindkraftverken.

Med tanke på protesterna som strömmar in, kan man inte annat än dra slutsatsen att ämnet är mycket angeläget, både lokalt och på riksnivå. Att det föreliggande förslaget framför allt kritiseras av dem som anser sig vara för vindkraft, ger förstås en uppfattning om kvaliteten på det.

Tanken om vindkraftverk till havs är en estetisk fråga, det är därför den fått så stor respons. Estetiken är etikens moder och inte tvärtom, som det alltför ofta hävdas. Utifrån ett estetiskt val kan vi skapa etiska lagar och regler för våra liv och vår omgivning, aldrig tvärtom.

För att kunna föreställa sig skalan på de planerade vindkraftverken, behöver man någonting att referera till. Beroende på val av brännvidd vid fotografering, är det lätt att ”lura” ögat mot en tom horisontlinje. Det är det företrädarna för vindkraftverken gjort. Härav alla liknelser vid ”små pinnar längs horisonten”. Om så vore fallet skulle denna diskussion vara mindre angelägen.

Vad det egentligen rör sig om är ett stort antal enorma byggnader som tillsammans skapar en industriarkitektur vars dimensioner överstiger allt, både i vertikal och horisontal riktning.

Med stöd från majoriteten av befolkningen avser länsstyrelsen att skydda naturen och landskapsbilden. Längs den halländska kusten finns här och var fragment av en gammal kulturbygd bevarad. Havet utgör, än så länge, den del av vår kulturbygd som, visuellt, icke genomgått någon förändring. Häri ligger en stor del av fascinationen inför detta element.

Ömsom stilla, ömsom upprivet påminner havet om tidens gång och vår egen förgänglighet. Är inte havet i själva verket en gigantisk spegel som återger allt som kommer i dess väg, inte enbart himlen utan även bilden av oss själva, vår kultur? Alltså: vad vi gör med havet, gör vi också med oss själva.

Den halländska turistnäringen vet vilken lockelse havet utövar på oss människor. Likaså länsstyrelsen, som dagligen tvingas neka nyexploateringar längs kusten, alltid med samma hänsyn till naturen och landskapsbilden.

Att formulera orsaken till denna fascination är kanske omöjligt. Men en av orsakerna tror jag står att finna i den fria och öppna horisontlinjen. Tänk bara hur denna horisontlinje, historiskt, satt vår fantasi i rörelse!

Att blicka mot horisonten kan liknas vid tanken på livet i sig eller, beroende på ens temperament, det gudomliga – det finns någonting där borta men det går inte att, konkret, definiera. Och ju närmare man försöker ta sig, desto mer glider horisonten, livet eller det gudomliga undan.

Det är det som är havets idé, skulle man kunna säga. Att resa ett stort antal byggnader till havs, vore att reducera havets idé till allena funktioner.

Tar man bort kulturen från människan, reduceras hon också till funktioner.

ANDREAS KASSEL