Han hittar
ofta vismotiven alldeles runt knuten
2005-11-04 00:01 Sagan besegrade verkligheten – eller ska vi hellre tro på HP-fotografen Jesper Malmstens teori om att ett oxelträd skyddade tornet? – Jo, så kan det vara. Oxlar är sega, säger Alf och ger omedvetet ett bra signalement på sig själv: seg. Senig. Senior. Han fyller snart 75 år, har levt på sina dikter och visor i fyrtio år och fortsätter envist att ge ut nya skivor. Vi hälsar på Alf och hans fru Ulla en av dessa soliga dagar som blivit ett signum för hösten 2005. Det är dagen efter att Alf har fått veta att han får Hallandspostens kulturstipendium, ett besked som kom likt en blixt från den klara himlen över Steninge. – Det var en total överraskning. Jag har fått en del priser i mina dagar och har inte känt mig bortglömd de senaste åren. Men jag blev ändå så oerhört glad, säger Alf medan han visar oss runt i den kuperade terrängen som omger huset, från början en sommarstuga där familjen började övervintra 1967. Detta är Alfs geografiska hembygd men även den lyriska. Överallt pekar han ut träd, buskar och utkikspunkter som på slingriga stigar nästlat sig in i hans visor. – Detta är ovanligt tydligt på ”Ingeland”, min nya cd som ska släppas i dagarna. Tidigare har jag blandat intryck från Steninge och resor runt i världen, filosofi och annat. Men ”Ingeland” är en renodlad hyllning till landskapet där jag bor. ”Ingeland” är den tredje i en serie fulllängdare som ges ut av det lilla Halmstadbolaget Alwa musik. De tidigare var ”Från Molom till annorstädes” (2001) och ”I Alphtars land” (2003), och på alla tre har sångerna hämtats från de inspelningar som Alf gjorde på Radio Halland i början av 1990-talet. Ingeland är också en samlande beteckning över flera -inge i Alfs liv. Han är född i Rävinge och har varit skattskriven isnart fyrtio år i Steninge. I samma trakt finns Harplinge, Getinge, Slöinge… – Det är den fantastiska bygden mellan hav och åsar. Den gamla kustvägen mellan Falkenberg och Steninge är en av Sveriges vackraste. Plattan ”Ingeland” öppnas med ”Strandkväde” där Alf sjunger ut sin förtjusning över den öppna horisonten iSteninge och den sista sången heter ”Och havet ger mig åter mina öar”. – Den är inspirerad av utsikten från en höjd alldeles i närheten. Jag står och tittar ut och låter molnen bli de öar som jag har träffat på under mina resor. Nyligen räknade Alf och kom fram till att han har skrivit cirka tusen visor, dikter och kortare prosastycken under sina år som ”musikantisk poet” (ett uttryck som myntades av Evert Taube). 300 av dem finns utgivna i ett 20-tal dikt- och vissamlingar och han har gjort ungefär lika många plattor. Dessutom har han skrivit text till musikaler, översatt visor, skrivit musik till teater och barnprogram… Alf har hunnit med en hel del och är stor ivisans värld. Det märktes i ”Den svenska sångboken” som gavs ut 1997 och var en gigantisk samling med svenska visor, från tidernas begynnelse till nutid. – I avdelningen ”Vår tids visor” hade de flesta kompositörer med några enstaka sånger. Det var bara tre som hade betydligt fler: Adolphson, Vreeswijk och jag. Det är jag mycket stolt över. Alfs bidrag var ”Visa i Molom”, Odyssevs”, ”Gröne greven”, ”Näckaspel”, ”Kajsas udde” och ”Orgeln på vinden”, ett logiskt urval. Det är hans mest kända och sjungna visor. Det återstår att se om det finns någon ny allemansklassiker på ”Ingeland”? Eller varför inte på ”I sommarn sena”, ytterligare en Hambe-platta – men den här gången med nya, tidigare outgivna nummer – som ska släppas till hans 75-årsdag den 24 januari nästa år? Motivet till en av sångerna har Alf hämtat på riktigt nära håll, från altanen framför ytterdörren. Där finns en träskulptur föreställande en lättklädd kvinna i naturlig storlek på en stol. Hon är också skapad av bildhuggaren Bo Larsson. – Sången heter ”Jungfrun ur trädet”. Det är inte alla visdiktare som har en topless musa, säger Alf. Alf Hambe fortsätter att utforska visans värld, en genre där guldåldern ligger 30–40 år bak i tiden. – Men det håller på att bli bättre. Det märks när jag spelar på visklubbar. Många, även unga, människor längtar efter att få höra lyrik och avskalad musik, säger Alf. Han följer oss ut till bilen och vi passerar en magnifik björk med fem stammar och en öppen trädfamn. Den måste väl ändå ha varit med i en Hambe-sång? – Ja, den skrev jag på 70-talet när barnen var små. En kväll kom jag ut och fick se bägge två sitta uppe i björken i fullmånens sken. Jag döpte visan till ”Barnen i Månegård”. |
